Medan ni finnar njuter av sommarvärme, har vi 10 grader och spöregn till fjälls! Eller faktiskt, igår medan vi sprang fjällmaratonstafett, som arrangeras här årligen, var det uppehåll.
Här illustrerar min chef och arrangemangsgeneral min sträcka på 6 km. Jag som mest tränar styrka och crossfit, och löper hemskt sällan, var ganska nervös över hur detta skulle gå. Men eftersom jag står fast vid att det är nyttigt att bryta sina egna gränser, så gick jag med på att ställa upp för laget.
Med lite träningsverk både här och där, förberedde jag mig så gott jag kunde, med att bl.a. tejpa mina fötter för klara stötarna i den långa nedförsbacken. Fint, va?
Jag sprang första etappen, och startade tillsammans med halvmaraton-löparna på 1400 m.ö.h., 21 km från Beitostølen centrum. Överraskande nog tyckte jag det var ganska roligt att springa! Speciellt eftersom alla andra sprang en längre distans än mig, och jag kunde passera med lätta steg. Snabbt sprang jag dock inte, kom till växling efter ca en halvtimme. Kondisen var det inte fel på, men vaderna hade nog surnat ifall jag sprungit något mycket fortare.
Jag blev förundrad över hur dålig form många av de jag sprang förbi verkade ha. Dåliga löpstilar, anding som et ånglokomotiv och ölmagar. Att utsätta sig själv för 21 km löpning med både branta uppförs- och nedförsbackar på asfalt är för den mest rutinerade löparen ganska hårt, så varför i hela friden väljer någon att göra det dåligt förberedd?
Vi var tydligen det enda laget som deltog, så vi fick ett kakfat från Hadeland som pris. Så nu måste jag väl börja baka kaka också!
