Det går inte alltid som planerat. Vi hade tänkt inleda vinterns topptursäsong i dag. Väderleken spådde solsken och -10 grader, och snöförhållandena var så gott som perfekta. Min kollega och jag stod upp tidigt, packade bilen och började backa ut bilen från parkeringsplatsen. Eller försökte backa, bilen rörde sig inte en millimeter. Bromsarna hade fryst. Efter att ha hällt kokande vatten på skivbromsarna rörde sig bilen med mycket protest och motstånd. Jag tänkte att bromsarna säkert bara behöver köras lite, så går det bra. Det gick att backa, men inte att köra framåt. Jag backade tills en snödriva stoppade mig, och där blev jag stående. Framhjulen spann, men bilen stod stilla. Desperata att komma oss iväg, försöker vi alla smarta och mindre smarta lösningar vi kunde komma på, men bilen flyttar sig inte.
Vad gör två stackars hjälplösa töser då? Jo, vi ringer jobbet. Vår snälla vaktmästare räddar oss med traktorn. Han diagnosticerar att bilens vajrar från handbromsen har fryst, och det enda som hjälper är att tina upp hela skiten. Han fäster en lina från traktorfronten till bilfronten, och backar upp den långa backen till jobbet, medan jag nervöst sitter i bilen och försöker hålla den på vägen med fastfrysta bakhjul. Jag imponeras stort av vaktmästarens körfärdigheter, som hur smidigt som helst får bilen att svänga runt krokar, stall och andra hinder. Plötsligt står bilen framför garaget. Vi får baxat den in, och nu står den där och smälter.
Kollegan hämtar under tiden sin bil, som är ganska kall den också. Jag tackar vaktmästaren innerligt och öppnar passagerardörren till kollegans bil, hoppar in, och försöker stänga dörren. Vad händer? Låset har fryst, och dörren förblir öppen. Vaktmästaren kommer ännu en gång till undsättning, och tinar upp låset med en kupévärmare. Vid detta laget, en timme efter att vi startade bilen, är vi båda mentalt utslitna nervrak som ifrågasätter hur mycket mer som kan gå fel på en dag? Ifall det finns något som heter ödet, verkade det ganska effektivt hålla oss ifrån vår planerade topptur! Vi ville inte riskera att något mer hade börjat krångla med bilen ut i ödemarken, långt från både ström och värme i 10- grader. Vi bestämde oss för att inte utmana ödet utan istället köra till det lokala alpincentret.
Det var ju ganska fint där också. Men vi såg båda längtansfullt bort mot vår planerade topp, som gnistrade så fint i solen, helt orörd.
Det går inte alltid som man har tänkt sig här i livet. Ibland måste man bara ta nya tag och försöka på nytt, med plan B, C eller D! Det går som regel bra, ibland med hjälp från snälla vaktmästare!
