Den lediga dagen

I dag har jag varit ledig, på en onsdag av alla dagar! Fick kompensationsledigt (norsk: avspasering) då jag förra veckan jobbade 6 dagar, då jag arrangerade en volleybollturnering för studenterna. Var ju inte direkt en dålig dag att jobba extra på heller - en dag med beachvolleyboll på stranden.

Hur som helst, så bestämde jag mig efter allt tjat här på bloggen om hur jag vill cykla långt, länge och uppför, att göra precis det på min lediga dag. Pratade med en firma i går, för att försäkra mig om att jag kunde ta med mig cykeln ombord. Utdrag från diskussionen, varsågoda:

Säljaren: Yes, we can fix it.
Jag: Oh, good.
Han: So what's your name?
Jag: Jenny
Han: Oh, Jane, nice to meet you.
Jag. No, Jenny
Han: I'm the real Tarzan, me Tarzan, you Jane!
Jag: Skrattar
Han: So call me when you decide, yeah?
-
Så ringde jag i morse.
Jag: Hello, this is Jenny calling, is it still room for a bike and one person on the speedboat at 10 a clock?
Han: Oh, yes, we can fix, it's okay.
Han: So what's your name?
Jag: Jenny
Han: Oh, Jane, it's me, Tarzan!

De är ganska lustiga dessa ballineser! Lite bilder då..

Så jag tog en speedbåt över till Nusa Penida, ca 40 min. från Sanur. Jag var den blekaste ombord. Resten var lokala.  Hojen är med.

 Jag ville ha backar, jag fick backar. Ca 371 höjdmeter av dem, om man ska tro min fina pulsklocka.

 Fina vägar var det också, som ni ser.

 Förnöjd över att ha hittat tillbaka till hamnen efter den 2 timmar långa rundturen. He var sveittot!

The speedboat.

Var en timme för tidigt tillbaka. Dessa två ville slå av en prat och lära sig lite engelska. Dit gick den timmen.

WasSUP?

Nu vet jag vad jag kommer att sakna när jag kommer hem! SUP! Inte att supa alltså, men Stand Up Padle. En kombination av paddling och surfning kan man säga, och det nya stora inom brädsporterna.

Eftersom min kamera inte är vattentätt, får jag visa en annan bild. Steg alltså upp kl. 6 (!) på söndagsmorgonen (skulle aldrig hända att jag stiger upp så tidigt hemma, men här vaknar jag nästan varje morgon vid den tiden, hör och häpna!). Och cyklade efter lite yoga och frukost iväg till SUP- och kitebutiken, där en glad balines och professionell kite’are möter mig. Vi kör ut till stranden tillsammans med kollegan Ingela och möter detta:

 I motsats till de kaotiska folkmassorna i Kuta, där vi surfade, väntar det öde havet och vågorna vid horisonten på oss. Kan man starta en dag på ett bättre sätt?

Man manövrerar alltså brädan med att stå upp och paddla, (därav namnet, förstås). Den är lite större och mer stabil än en vanlig longboard. Därför kan man inte bara surfa med den, men också paddla på stilla vatten, som med kajaker. Vi paddlade oss lite ostadigt ut, som de nybörjare vi var, i ca 20 minuter till revet. Där var vågorna ungefär 1,5 m höga, vi satte oss på knä, och väntade på instruktioner från vår instruktör. ”Paddle paddle, right right, left, left, go go goooo!” Vi klarade bägge att ta första vågen sittande på knä, och vilken känsla! Endorfinerna rusade runt i kroppen! Var lite som att åka pulka i en stor slalombacke ungefär. Några åk senare hade jag mannat mig upp till att försöka resa mig upp, och klarade det! Mera lyckorus sprutade runt i kroppen! Vi höll på i ca 1,5 timme, och gav oss motvilligt pga. tidsschema och trötta muskler. Med leenden upp till öronen paddlade vi tillbaka till land. 

 På stranden väntade en stor drakflygar-turnering.

Detta håller kidsen på med i Bali!

Det här ska jag göra igen, så fort jag får chansen (och träningsvärken har lagt sig)! Inte flyga drakar, men SUPa, förstås!

Om saknad

I morgon har jag varit på Bali i fyra veckor, dvs. en fjärdedel av tiden. Vart dessa veckor har tagit vägen, har jag ingen aning om! Men jag börjar märka att jag har varit borta tillräckligt länge för att ha fått smältat många intryck, och fått mig en uppfattning av var jag är någonstans. I dag är första dagen jag känner en viss saknad. Inte efter någon speciell person eller så. (Antingen är jag en osocial enstöring, eller så är jag van att att alltid vara borta från någon, eftersom jag har flyttat runt så mycket och behövt bygga upp mitt sociala nätverk så många gånger). Nej, det jag saknar är min min gamla lägenhet på Grünerløkka och egenhändigt plockade bär och svampar från skogen. Utvalet av matvaror i övrigt är bättre än i Norge, så det kan jag absolut inte klaga på!

Men det jag saknar allra mest är landskapet i Norge. Åh, vad hade jag inte gett för att i kväll få ta en 2-3 timmars lång cykel- eller skidtur i de ändlösa uppförsbackarna i Oslos Nordmarka, eller en fjälltur i Jotunheimen! Ron, stillheten och den kroppsliga upplevelsen som det ger. Här är det för det första på grund av värmen svårt för mig att träna mer än en timme i ett streck, utan att känna att kroppen kokar upp, och musklerna smälter. För det andra är det så mycket människor överallt, som gör det svårt för mig att hitta ron och fokuset för det.

Det som jag tycker är intressant med det hela är att jag inte alls saknar Finland på samma sätt, även om det är mitt hemland. Hmm. Ska bli lika intressant att bemärka vad jag saknar från Bali när jag kommer hem igen i december.

Så konstig är jag. Vad saknar DU just nu? :)

Lite bilder då..

Liten bilduppdatering från helgens gratis surfkurs

Några långa nederländare vi kursade med

Hunden Asha är med

Min svenska kollega och hundägaren

Så har jag också fått "go" för att dyka från läkaren. Det blir bra! 

Om livräddning och sånt

Kan inte säga att jag kan klaga på mitt jobb, snarare det motsatta. Den ena dagen är inte den andra lik, och har mycket trevliga kollegor. Idag har jag hjälpt en av dem i testning av studenternas kunskaper i hjärt- och lungräddning. Så jag har suttit ute i skuggan i strålande sol och sett på när en efter en av studenterna har försökt återuppliva en docka. Duktiga studenter har vi, så det gick bra för de flesta.

En av mina arbetsuppgifter är att se till att studenterna har det bra både socialt och studiemässigt. Och det är ju otroligt bra, för då kan jag ordna kurser och arragemang som jag också själv tycker om. Så till helgen arrangerar vi nybörjarkurs i surfning, som jag tänkte slänga mig med på. Det samma gäller också dykning, och har redan anmält mig på kurs. Problemet är bara att jag har astma, och då måste jag först få en godkänning från en läkare för att kunna dyka. Eftersom ingen läkare riktigt ens verkar tro på att jag har astma, då alla mina testresultat alltid är innanför normalen, hoppas jag detta ska ordna sig.

Har försökt läsa upp mig i ämnet, och det verkar som om det har gjorts få studier på djupt vatten, och att konklusionerna är något motstridande, någon menar det finns en ökt risk för astmaanfall med ökt tryck, medan andra inte har sett en ökning. På den ena sidan tänker jag bara, äh, hur farligt kan det vara, men på andra sidan är det dumt att ta några onödiga risker. Vill ju inte att någon av våra studenter ska behöva praktisera sina hjärt- och lungräddningskunskaper på mig! Får vänta och höra vad läkaren har att säga...

Ja. Och så har jag ju fått prata finska i dag också! Jag har kommit mig till ett tvätteri (hör och häpna!) och mannen till ägaren kom från Borgå, och bodde på Bali. Världen är liten. 

Vad är: "Kan jag få låna er vattenslang?" på indonesiska?

Hejhej, rapport från Bali, där jag sitter och knaprar på en kokosnöt, som är mer jobbig att äta och tråkig i smaken än den ser exotisk och läcker ut.

Bloggens rubrik hade jag behövt kunna idag, när jag tvättade cykeln. Tjejerna som jobbar på mitt "home stay" kan inte så mycket engelska. Första gången hon ena sa ett ord till mig var i morse när jag hälsade god morgon på indonesiska (Selamat pagi). Många pratar ganska bra engelska, och nästan lika många förstår inte så mycket. Det dumma är att det ibland är svårt att veta skillnaden, eftersom få vill erkänna att de inte förstår, men hellre bara säger "yes yes".

Det har resulterat att jag försöker prata en så enkel engelska som möjligt, ibland hoppar orden ut ur munnen med en asiatisk brytning. På kontoret har vi som tur två tolkar, en balines som har bott i Norge, och en svenska som bor i Bali. Dessa försöker lära oss lite fraser på indonesiska också.

Undrar hur mitt språk kommer att vara i december? Gissar jag pratar svenska med rikssvensk brytning, norska med svensk och brytning, engelska med asiatisk brytning och indonesiska med norsk brytning? Som om jag inte var tillräckligt språkförvirrad från förr! 

Vyer från cykelsätet

Nu då cykelsätet äntligen är på plats, tänkte jag ta mig en längre cykeltur. Problemet är bara att Sanur, vår by, är omringad av denna bypass, och här vill jag helst inte uppehålla mig på två hjul!

Så cyklade så långt norrut det gick längs med kusten i stället. Efter ca 7 km tog strandpromenaden slut, så cirklade lite runt på några småvägar innan jag svängde. 

 Kontrast mellan öst och väst?

Dagens tankar: 

1. Vi nordbor är otroligt bortskämda med sociala förmåner, karriärmöjligheter, fungerande sopsystem och vägverk, och har massvis med ren natur tilgänglig för alla!

2. Ändå är vi griniga, klagar och är avundsjuka på grannen.

3. Ska jag ta en lång cykeltur flera gånger får jag först komma mig utanför Sanur med antingen båt- eller biltransport.

PS. Om ni tycker det går för länge mellan mina blogginlägg, så kan ni bara klicka er till jobbets egna blogg (här), för att få en inblick i min jobbvardag. 

Har stulit bilden på nätet, men hade ingen kamera, och det är faktiskt från "min" strand, och det var så det såg ut ikväll när jag strosade barfota för mig själv.

Kan inte fatta varför ingen går på stranden om kvällen, när det är såhär fint? 

Levnadsmåtton, födelsedagsfirande och långbenta cykelbryderier

Balinesiska levnadsmåtton varsågoda:

• Adrig stressa
• Alltid le

Dessa ska jag försöka mitt bästa att följa. Gårdagen, min 28 års (herregud, vart tar åren vägen?) födelsedag, firades med yoga och simning i havet. När jag kom hem stod en tårta i kylen med mitt namn på. Det var chefen som hade varit inom. Denna åts upp på kvällen tillsammans med kollegorna och ett gäng utlänningar som firade sitt nytagna dykarcertifikat på en dykarcenter i närheten. Jag pratade med en instruktör, och skrev kontrakt på att han lär mig dyka om jag lär honom simteknik. Återstår att se om det genomförs... Trevlig kväll var det iallafall!

Och så har jag köpt mig en cykel! Denna fina, för bara 200 € (inklusive ringklocka, hjälm, och cykellampor). Det är bara ett problem. Jag ställde inte in sätet i butiken, men först när vi var tillbaka, och med mina långa ben var inte stången under sätet tillräckligt lång, fattades ca 15-20 cm! Så nu cyklar jag runt som en jätte på en liten cykel. Men det ska jag ju inte stressa upp mig över, utan bara le och ordna det en annan dag!

”Kan sjölv! (skeit ner se i fjol)”

Ett Käldmans-uttryck som brukade sägas av vår mor, till vår egen förtret, när vi var barn och ville göra mer än vi kanske klarade av. Jag har, som jag nämnt redan många gånger i bloggen, fortfarande kvar lite av det samma trotset, och ska med tvång och envishet klara allt själv på egen hand. När man (läs: jag) kommer till en helt främmande kultur blir detta plötsligt lite mer utmanande. Här är det vanligt att anställda ska göra saker för dig, som det hemma är vanligt att göra själv. I matbutiken ska en anställd väga dina frukter. Ska du köpa ett köksredskap, t.ex. en gaffel eller en presskanna, ska du ge en anställd varan, som skriver ner varunummer och priset på varan för hand, som därefter ger dig lappen, som du tar till kassan, där du får din vara. Ska du tvätta kläder ska du föra dem till tvätteriet, och hämta dem nästa dag, och städerskan städar ditt rum varje morgon. Ska du ta dig fram kan du förstås gå kortare sträckor, och hyra scooter eller bil vid längre sträckor. Men eftersom det här är vänstertrafik, kaos och aggressiv körning som gäller, så har jag inte vågat mig på de sistnämnda alternativen ännu. Därför är det kvarstående alternativet taxi. Igen, någon annan som kör dig. Av ren envishet har jag, tvättat mina kläder för hand i badkaret, och undvikit att köra taxi för att åtminstone bevara något av min stolthet.

I jobbet när vi gör avtal med de lokala där vi har vårt kontor, träningscenter och liknande, är det inte alltid det går enligt planerna, eftersom det plötsligt kan komma en ceremoni eller något annat i vägen. Och här ska man inte stressa, nej, det ska vara balans och harmoni! Ibland blir jag ganska stressad på deras harmoni, eftersom det dröjer mitt arbete och mina göromål.

Jag tror jag helt enkelt under detta halvår måste vänja mig vid tanken att jag inte alltid behöver göra allt själv, inte så mycket för att det kommer att skita på sig, men mer för att det kan vara det bästa både för mig själv och andra. Kanske jag blir lite mer harmonisk på köpet?

PS. Annars trivs skribenten mycket bra!