Jämna plågor

Livet alltså. Är det inte det ena så är det det andra. Hann inte riktigt börja hinna njuta av att vara frisk innan min "sambo" informerade mig om att vi måste flytta snart. Ägarna av lägenheten har blivit gravida, och flyttar tillbaka från Afrika. Således är vi bostadslösa från januari. Tack för det. 

Vet vi kommer att hitta en ny och fin lägenhet, och att allt ordnar sig. Men all extra tankeverksamhet sätter onödig vikt på axlarna i en redan full vardag.

Kommer upp för luft i helgen och hämtar in mig med lite skogshäng och kantarellplock. 

Njuter av utsikten och försöker andas djupt.

Skogen är en finnes balsam för själen!

Sommaren som kom och gick

Eftersom mitt sista blogginlägg har bilder med snö på Bitihorn, är det kanske tid för ett nytt. Speciellt passande i dag, eftersom säsongens första snöfall föll på Bitihorn precis i dag! Har jag hört, för själv njuter jag av sensommarvärmen i Oslo i helgen.

På toppen av Bitihorn. Dagens bild från Grønolen fjellgårds facebooksida 

Mycket nytt på gång just nu. De flesta av helgerna i juli och augusti har spenderats i nya hyreslägenheten i Oslo på Sagene, medan jag fortfarande jobbar i vardagarna i Beitostølen. Efter den tre veckor långa semestern i början på juli var jag ganska färdig med livet som fjällget, och det har mentalt varit ganska tungt att stå med en fot på  Beitostølen och en i Oslo. Lite som att uppehålla sig i "transfer" på en flygplats - du bara väntar på att komma fram till slutdestinationen. Det har inte heller hjälpt att mina gamla kollegor tycker det är lite onödigt att jag har tänkt byta jobb, och menar jag hellre borde stanna kvar på Beitostølen. 

Nästa vecka samma tid är jag officiellt Oslobo igen. Fem dagar med jobb kvar på Beitostølen, 9 dagar tills jag börjar i ny jobb i Oslo. Som nästan inflyttad stadsbo passar jag förstås på att njuta vädret till skogs. Jag verkar passa bättre som skogstroll än fjällget, för oj vad jag njöt av cykelturen i dessa landskap i dag! 

Meanwhile in Oslo (gammal bild)

Spännande höst i möte. Nya äventyr i min gamla hemstad väntar.

Det går mot ljusare tider

Saker och ting har en märklig förmåga att alltid ordna sig. Sedan förra blogginlägg har jag gått från att vara i ett ganska desperat tillstånd till att sväva runt i lyckorus, ungefär. Som jag skrev tidigare i år hade jag stora förväntningar för år 2014. Mål 1 är nu uppnått: Jag har fått jobb i Oslo! Från september blir jag asfalttjej igen i tigerstaden. Innan det har jag bl.a. 3 veckors semester att se fram emot. Det går mot ljusare tider!

Dags att gå nya vägar

Apropå ljusare tider, så tror jag vintersäsongen får vara avslutad också till fjälls. Såhär såg mina sista svängar ut i måndags.

Om expeditioner och rastlöshet

Jag är en rastlös själ. Helst skulle det få hända något spännande mest hela tiden. Vardagslivet är det inte så noga med. I sinnet har jag redan flyttat till Oslo, för att uppleva nya äventyr där. Problemet är bara att jag inte har fått något jobb ännu, och går otålmodigt och trampar på Beitostølen.

Den spännande jobbintervjun jag skrev om i förra inlägget tyckte jag själv gick ganska bra, men eftersom jag ännu inte fått något svar därifrån, börjar hoppet sina. Den spännande jobbintervjun var en tjänst som barmarkstränare för Norges worldcuplag i alpint, med 50 sökare! Tjänsten hade passat mig som hand i handsken, massa utmaningar och spänning, hela tiden! Det känns lite bittert att ge upp drömjobbet.

Därför klamrar jag mig bäst jag kan till detta visdomsuttryck:

Du är precis där du ska vara. Just nu. 

Hade jag inte varit i Beitostølen just nu, hade jag missat en av mina starkaste upplevelser. 

Vår kära, smarta och omsorgsfulla kollega Hilde har i 18 år haft en dröm. En dröm att bestiga Beitostølens mest kännspaka topp, Bitihorn. Det som har hindrat henne är hennes egna ben. Hilde sitter i rullstol. Vi bestämde oss för att göra något åt saken. Tidigt på torsdagen den 1. maj samlades en god gäng entusiastiska folk vid foten av fjället. En kylig vårbris och knallblå himmel mötte oss. Vi hade ca 600 höjdmeters stigning att bestiga framför oss i brant terräng. En riktig ekspedition. Med oss hade vi fyra fysioterapeuter, två ergoterapeuter, en läkare, en friluftslivexpert, en idrottspedagog och en bibliotekarie! Var det någon som skulle klara utmaningen, så var det väl oss. Vi packade fram tre fjällpulkor, randonneskidor och stighudar, snösko, en biski glide och en skidkälke. Off we go!

Ekspeditionen är igång, med Bitihorn i bakgrunden.

Hilde och jag i gott driv framåt. 

Stigningen börjar.

Glada miner hela vägen!

Det börjar bli brant.

Toppen är nådd. Var inte många torra ögonkrokar, inte mina heller.

Utsikten.

Hilde i trygga händer på väg ner den brantaste delen i pulka.

Resten av nedkörningen i biski!

Ekspeditionen kunde inte ha gått bättre. Alla samarbetade så bra tillsammans, vi hade alla vår roll och  utfyllde varandra. Vi hade naturliga ledare och beslutstagare, fotografer, humörspridare och arbetsmyror. Alla hjälptes vi åt för att meter för meter närma oss toppen och ned igen på ett tryggt och effektivt sätt. Rutten som vanligen tar 2 timmar, tog på torsdagen 10 timmar. Men det gjorde ingenting! Vi jobbade tillsammans mot något som var större än oss själva. Vi var mission impossible, och åstadkom något fantastiskt. Tillsammans blev vi Hildes ben för dagen, som gjorde att hon fick uppfylla sin 18 år gamla dröm. Just då gjorde det ingenting att Oslo inte låg framför mina fötter, för jag var precis där jag skulle vara.  

Påsksaldon och bildkavalkad

Två toppturer, en tur på fjällskidor, två dagar i backen - en med skidor och en med snowboard. Massa god mat med i gott sällskap och kaffepauser med bedårande utsikt. En solbränd panna och många skrattkulor. Påsken har levererat i år och jag har njutit för fulla muggar! En aldrig så liten bilduppdatering ska ni få.

Høgdebrotet 2226 m.o.h.

Tjønnholstinden 2331 m.o.h.

Kaffe vid Glupen på Valdresflya 

Bitihorn 1607 m.o.h.

Lunch med utsikt över Torfinnsbu och Bygdin

Synshorn 1475 m.o.h.

Bygdin

Värmegrytan

I morgon är det tillbaka till vardagen, så en liten runda till Oslo på en mycket spännande jobbintervju. Ni håller väl tummarna?

Vår i fjällen

Det är vår i luften, också i fjällen. Även om snödjupet fortfarande är över en meter, så har i alla fall solen har äntligen börjat lysa med sin närvaro. Här kan vi vara glada om snön har smultit till juni!

Hursomhelst - denna lördag, när sikten var god - ungefär för första gång för i år, passade vi på att leka lite i en fjällsida. Närmare bestämt den som kan skymta bakerst till höger på bilden nedanför:

  Efter nästan 4 timmars traskande uppåt, varm och svettig, fick vi njuta utsikten på toppen.

 

Så bar det ned igen med mjölksyre-stinna lår.

En ganska ok dag!

Höstigt värre

I fjällen är somrarna inte riktigt lika långa som på låglandet. Här får vi vara glada om vi får gå i shorts en vecka eller två i juli. Nu har vi redan haft nattfrost, och dagarna är härligt svala trots solsken. Även om det är kallt, så diggar jag hösten! Alla färger, den krispiga luften och alla mogna bär! 

En såndär krispig höstdag när ergoterapeuten hade turdag jobb

Höstfärgerna anländer

Jag måste ha ganska starka husmorsgener eller nåt, för jag blir alldeles till mig när jag går runt i skogen och hittar massa ätbart att släpa hem! 

 Nu är frysen snart full med blåbär, hallon och lite hjortron! Som ni ser på bilden finns det mycket att plocka ännu. I dag har jag haft storbesök helt från Nittedal utanför Oslo, enkom för att plocka hjortron. Vi har passat på och turistat lite också, besökt vårt fina ysteri i sentrum, där vi provsmakat smarriga ostar så det stod härliga till. Det fina med att få besök, är att man får turista lite i egen ort. Fast hur fint och bra det än är här, har jag lätt för att ta det för givet och glömma. Så tack för besöket! Ni andra är förstås hjärtligt välkomna ni också!

Och förresten ska jag berätta att JAG, som aldrig rört en fotboll i hela mitt liv, har agerat fotbolltränare denna vecka. Nästan. För jag tränade juniorlaget i CrossFit, och inte fotboll. Så söta och välouppfostrade tonårspojkar har jag nästan aldrig sett förr! De tog i för allt de var värda, och såhär så det ut efteråt. Fotbollsspelare utspredda runt omkring på planen. Lite suddig mobilbild, förlåt. 

Träffade en av spelarna i sportbutiken i dag. Han sa att han hoppas jag inte ska träna dem flera gånger, för de hade haft så ont länge i musklerna efteråt. Jag tyckte det var så roligt, så det kan nog hända de får plåga sig genom en träning till en gång.

Och så förresten nummer två, jag har nu bokat biljetter till Bali. Tre veckors semester i oktober. Jihuuuu så jag längtar!!!

Sommar och sommarmat

Ååå så skönt med sommar! Även om temperaturerna inte är lika höga som på låglandet, har fjällsommaren också sina fördelar:

I natt har jag sovit 10 timmar, även utan midsommarfirande. Det finns väl inte bättre sätt att vakna på en lat söndagsmorgon än att unna sig en god brunch, som till exempel denna:

Smörstekta zucchiniskivor smaksatta med soyasås

 Salsa med hackade tomater, koriander, chili, vitlök, ingefära, extra virgin olja, lime, salt och peppar. Somrigt tillbehör gott till det mesta!

Och omelett. Voila!

Måste provas, speciellt salsan! Jag har aldrig tyckt om koriander förr, men med denna salsan är örten förlåten!

Skön söndag allihopa!

Helgens lekstuga

Lite bilder från helgens lekstugor i närområdet. Ja, det är upp till er att bestämma om sådana lekstugor hade fallt i smak. Det gjorde det i alla fall för mig!

Höjdmetrarna färdigt stigna på lördag. Destination namnlös topp. 

Nedkörningen kan börja, halleluja!

 Söndagens destination kan ses på denna bild. Nedkörning från topp till botten på höger sida av "triangelfjället". Oh joy!

 Här går det uppåt!

 Belöningen för slitet!

Vårt vita paradis!

En liten norsk påskberättelse

I Norge är Jesu uppståndelse inte så viktig under påsken. Istället sätter sig Ola Nordmann i bilen och kör i kö upp til fjället; skidar, äter apelsiner, ser på krim-serier och slickar sol på framgrävda snöbänkar. När man är en av 282 fastboende på Beitostølen och den fredliga landsbygden plötsligt blir invaderat av 15.000 stadsfolk i dyra kläder och bilar, känns hemmet plötsligt inte längre som hemma. Vilken tur att jag börjar bli lokalkänd och vet om äventyrligt fina turistfria ställen! Även vädret har varit sagolikt bra! Min hals verkar bara bli blekare, medan ansiktet bara blir brunare! Sköna påsklov!

På söndagen fick jag sällskap av denna trevliga tjej. Vi diskuterade bland annat hur det verkar som personlighet och temperament är med och styr vilket behov man har för att få utlopp för energi. Vi kom fram till att vi båda, och andra runt oss, har stor nytta av att vi tränar hårt, för att få slätat ut topparna av våra humörsvängar!

Solen har gett skarföre, som är mindre roligt i branta stigningar! Med en hård medvind, var nedkörningen rätt så läsking. Men vi blev eniga om att sådana turer bara är hälsosamma för att kunna pressa våra egna gränser. Astrid Lindgren får sagt det, som vanligt. Ur bröderna Lejonhjärta:

"Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort!"

Om man inte vågar ta risker i livet, och aldrig går utanför sina komfortzoner, utvecklas man aldrig, men är och förblir den samma.

Med dessa ord färskt i minnet blev dagens tur av en slump utanför komfortzonen. Min kollega och jag, som båda tycker om att klättra, hittade ett klätterparti som såg roligt ut. Plötsligt var det både brantare och isigare än vi hade tänkt! Och när du först börjat klättra, är det ingen väg ner. Så vi klättrade med hjärtat i halsen och med full koncentration, för att inte göra ett felsteg. Vi kom upp med adrenalinet pumpande i blodet, och utan en skråma på våra kroppar!

Om jag aldrig skulle spränga mina gränser och göra obekväma val, hade jag garanterat hanterat stress sämre, och haft betydligt mindre tillit til mina egna färdigheter.

Har du också gått utanför din komfortzon i påsk?