Att bo i kollektiv som 31 åring har varit ganska utmanande för en osocial finne som mig. När jag är trött laddar jag bäst mina batterier med att vara ensam. Jag blir som en sur gammal gubbe - vill ha det tyst runt mig, och bara vara ifred. Att sambon i bokollektivet samtidigt kan vara på motsatt sida av energiskalan kan då kännas lite överväldigande.
Så nu är det gjort. Jag har sagt upp kontraktet på lägenheten jag hann bo i hela två och en halv månad. Badet ska totalrenoveras, så då tyckte jag att jag lika gärna kunde flytta till en egen lägenhet. Nu jagar jag alltså ett nytt hem. Igen.
Som singel i huvudstaden är inte alternativen så lönsamma. Ett- och tvårums lägenheter i centrum kostar fläsk! Och för att vardagen ska gå ihop, måste lägenheten vara i cykelavstånd av jobb och träning. Att jag dessutom har följande kriterier, gör det inte lättare, lägenheten ska nämligen vara:
- Möblerad och ha tvätt- och diskmaskin
- Vara ledig när jag blir bostadslös
- Inte vara på första våningen (vill inte att folk på gatan ska se in)
- Inte vara en rå och kall källarlägenhet! (Ännu värre än punkt 3!)
- Ha ett sovrum med fönster och plats till stora garderober och dubbelsäng
- Ha ett funktionellt kök
- Ha ett fräscht badrum
- Ha centralvärme
- Ha nyare fönster utan drag
- Ha tillgång på bod och lagringsplats
- Vara mysig och hemtrevlig
- Ha hög takhöjd
- Vara större än 30 kvadratmeter
Ernstar lite och säger att jag vill lägenheten ska ha samma känsla som bilden här, som är tagen från Oslos botaniska växthus. Kan jag flytta in dit, månntro?
Det är möjligt jag är för kräsen. Eftersom jag fortfarande har två månader igen innan jag måste flytta ut, lever jag på hoppet lite till ännu innan jag blir desperat. Ni får hålla tummarna.
