Om humör och dykning

Ibland skäms jag över mitt humör. Det verkar lite ibland som om det lever sitt eget liv, och att jag inte kan styra det. Idag var en sådan dag. Jag och en kollega hyrde SUP-brädor och ägaren följde med. Det bör väl nämnas att denna person är en tvättäkta italienare i 55-60 års åldern. Vet inte riktigt vad jag ska skylla på, för italienaren menade bara sitt bästa, och ville hjälpa mig att ta vågor stående. Men hans kommenderande om jag skulle ställa mig upp, när jag själv inte kände jag hade tillräckligt med kontroll för att göra det, orsakade det hela. Usch så sur jag blev. Jag blev så sur att jag bara på trots med all makt skulle surfa på mitt sätt (knästående), hur han än försökte intala mig. Till sist verkade han ha fattat att det inte hjälps, och lämnade mig ifred. Senare när jag fått prova och fela ett antal gånger, så klarade jag till sist att ta några vågor stående, på egen hand.

Sån har jag varit hela livet. Jag vet inte, men det verkar vara som att det finns en egen sort av människor som lyckas framprovocera ett sådant barnsligt beteende i mig. Som till exempel om någon börjar hjälpa mig utan att jag ens har frågat om hjälp. Envis, det är vad jag är. Tröstande eller ej, men det verkar gå i släkten också, denna egenskap. I många generationer! När jag ser på några av mina syskonbarn, är det ibland som att se sig själv i spegeln. Plötsligt smäller det, ibland helt utan förvarning om att stubinen ens har tänts för de som ser på. Jag tror det har något att göra med att vi redan har lagat oss en plan eller bild i huvudet för hur en sak ska göras, och att då ska någon annan banne mig inte komma och försöka förändra på det! Som tur gäller detta inte i alla sammanhang och aldrig i jobbsituationer! Där är jag som regel mycket mer samarbetsvillig!

Och jo, dykningen får jag väl också rapportera om at den gick bra. (Bortsett från att vattnet var lite kallt med kort våtdräkt, vi blev brända av maneter och min nya mask ännu inte hade slutat imma). Har nu två dyk till i kurset, innan jag får mitt certifikat. Dessa görs på torsdag, och om allt går bra så gör jag två nya dyk dagen efter, då med kollegorna för att simma med dessa krabater...

Klart!

Då har jag bokat mitt första dyk i havet. Kommer att ske i morgon, så passade på att köpa egen snorkel och mask. Så då är jag klar, bara att vänta på morgondagen!

Liten video då..

Här kommer då filmen jag lovade i förra inlägg. Det är vår guide Wayan (förstfödd, som ni nu vet) som filmar från hjälmen.

Hänt i veckan

Hejhej, länge sen sist igen! Eftersom jag i veckan blivit frisk igen (halleluja!) har det hänt så mycket annat att jag sällan varit hemma några långa svängar. Därför har bloggandet varit lite tillsidosatt. Lite stickord på veckan.

- Yoga i jättemysig ny studio! http://powerofnowoasis.com/
- Många middagar med kollegor
- Träning igen, äntligen!!
- Dejtauktion arrangerad i regi av studenterna, för insamling av pengar till barnhem.
- Mountainbike-tur arrangerad av mig

I skrivande stund sitter jag i bastun, dvs. på balkongen. Det har den sista veckan varit både varmare och högre luftfuktighet. Herkas! Därför var det extra skönt att mountainbike turen startade på 1300 m.o.h. Sval och inte minst frisk luft! Turen gick genom skog, små byar och risåkrar. Bilder varsågoda. (har video också, men de måste kortas ner, så de kommer en annan dag..)

Vulkanen Batur i bakgrunden

 Risfält 

 Traditionell skörd old fashion way

 En elefant!

Snart i Ubud (ni vet där Eat, pray, love utspelade sig)

Så har jag också blivit bortauktionerad för en miljon! I indonesiska rupier då. Men tycker ändå att 81 euro är ganska mycket att betala för en timme privatundervisning av simteknik. Galna studenter. Det högsta budet gick till min kollega, som erbjöd en surflektion inklusive transport och lunch, som gick för 9 miljoner! Totalt samlades det in 77 milj. under en kväll. Det måste jag säga är ganska bra gjort!

I morgon blir fortsätter jag med dykarkursen, på måndag blir det SUP! Allt roligt jag gått miste om under tiden jag var sjuk måste tas igen bums!

Så enkelt!?

Visste ni att man på Bali har ett system där man alltid döper första barnet att heta Wayan, den andra i syskonskaran att heta Made, den tredje till Nyoman, den fjärde till Ketut och så vidare. Ganska lätt att chansa rätt på någon man har glömt namnet på..

En hinduistisk månad är 35 dagar lång, och ett år är 210 dagar. Men året består tydligen inte av 6 månader, men av olika långa veckor. Den längsta 10 dagar och den kortaste 1. Förklaringen är att 210 inte går jämnt ut med 4, 8 eller 9 enligt Wikipedia. Men det har tydligen något att göra med syklusen till risodlingarna. Inte nog med det, balineserna har också en kalender till (!) med 12 månader, där varje månad startar vid första dagen det är fullmåne!


En balines har därför födelsedag var 210 dag, men den firas inte speciellt mycket. Man får ingen tårta eller gåva, men familjen har ofta en ceremoni för födelsedagsbarnet. Och det är mycket annat att fira här! Hinduisterna kan verkligen levnadsmåttot "livet är en fest"! Det är ceremoni när det är fullmåne, när man har byggt något nytt till huset, när någon har varit sjuk och vill ha hjälp av släkten att finansiera sjuknadskostnaderna, när man har fått en ny plomb i en tand oooch så vidare, ni fattar säkert...

En bild stjäld på nätet igen!

Nyåret, den efter fullmånen alltså, firas genom reflektion. Man får inte jobba, inte resa/använda sig av något fordon, inte äta eller dricka under hela dygnet. Det finns t.o.m. vakter som går runt för att övervaka att folk sköter sig. (fattar inte varför de får jobba då inte andra får, men..) Inte ens turister har lov att besöka stranden den dagen, och flygplatsen är stängd. Dagarna innan och efter ska också en del ritualer utföras, bl.a. en parad för att driva ut onda andar, ska man tro Wikipedia.

Allt detta är ju kristallklart att förstå för en västerlänning, eller hur?

You rock my world?

Det har varit jordbävning på Bali i dag. 6,0 på richterskalan enligt amerikanska mätningar, 6,8 enligt indonesiska. Jag höll just på att parkera cykeln när det skedde, och det kändes som om asfalten under mig svajade lite. Inte värre än så. En del materiella skador, men inga rapporterade dödsfall ännu. På skolan gick det bra med oss alla, både anställda och studenter!

Pear pressure?

Vi är två kollegor av ca 10 som har PC. Alla andra har MacBook Pro. Jag som inte är någon prylfantast, börjar mer och mer se fördelarna med Mac. När jag för tillfället själv bara använder en liten rese-PC på 10 tum (utan CD) gör det heller inte frestelsen mindre. 

Kostar ca 1000 € här nere, som är billigt för en Mac, men dyrt för en PC. Hmm. Tänk så mycket annat roligt man kunde få för de pengarna... En SUP-bräda, till exempel. Eller förnuftiga saker, som avbetalning av studielån, eller sparpengar. Spara eller slösa... Hmm...

Klagomuren, varsågoda

Lite länge sen jag skrivit, så måste väl skriva och rapportera att jag fortfarande andas, ifall någon skulle ha varit orolig över det. Istället hostar jag och snyter mig. Inte så mycket mer behagligt det heller, så tycker fortfarande synd om mig själv. Inte så mycket för att mina symptomer är så hemska, men för att de förhindrar mig från att göra allt det jag tycker är roligt, dvs. att vara aktiv. (Okej, här får jag varna alla optimistiska läsare från att fortsätta läsa, för nu börjar klagandet igen!)

Jag känner många människor som har andra intressen, så det är tydligen möjligt att tycka om att göra andra saker än de som innehåller svettande, flåsande och sånt, men kommer inte riktigt på någon just nu som känns frestande att hålla på med. (Nu tänker någon säkert, men hallå, människan är på Bali, det måste ju finnas massa fint att se på där! Ja jag vet att jag är på Bali, men att SE på natur och kultur i sittande ställning känns för mig lika spännande som att se på då målarfärg torkar).

I dag var jag till och med så dristig att jag försökade mig på att sola! Gick ut på stranden med bok, sarong och vatten. Vadade över till denna "ö", där jag efter ett dopp lade mig tillrätta.

Lade mig ner på magen, och kände hur solen grillade på ryggen. Ungefär efter jag läst en sida ur boken blev jag allt för varm, och svängde mig över på ryggen. Överlevde ungefär lika länge i den ställningen, så jag satte mig i skuggan. Där gick det bättre, så läste väl några kapitel innan jag gav upp och gick hem för att gå på toaletten och äta lunch. Så bra gick det. Så om någon har några goda förslag på hobbyer för en sur och rastlös sjukling, säj för guds skull till!

Förlåt, jag ska sluta klaga nu!

Lungor säljes - BILLIGT!!

Har varit positiv överraskad över hur min astma har klarat klimatet och förorensningarna. Fram tills nu, vill säga. Och det var ju en lite kass timing, eftersom min dykarkurs startade i helgen. Har de sista dagarna haft tungt att andas, även om jag tagit mer medicin än vanligt, och har dessutom känt mig trött. Har också "rökt" med min saltvattenspipa, utan att det har hjälpt. (Och ja mamma, jag har också tuggat och druckit ingefära så det stått härliga till). Trodde att en influensa var på gång, så försökte vara förnuftig och inte träna. I går startade dykarkurset med 8 timmar (!) teori. Tung dag, men iallafall inga problem för andningen. I dag skulle vi dyka i bassäng, och eftersom jag hållit mig från träning de sista dagarna, visste jag inte hur illa det var, fram tills vi skulle göra simfärdighetstesten i bassäng. Tycker det är tråkigt att simma i pool, så simmade i rask takt för att få det undan. Det kändes tungt både under simningen och länge efteråt. Av 200 m simning ska jag i normala fall inte bli så andfådd.

Efteråt fick vi instruktioner i att sätta ihop utrustningen, tog på oss våtdräkt och hoppade i. Redan vid första andetaget under vatten märkte jag att detta inte var dagen att starta med dykning. Kändes som att andas genom ett sugrör ungefär. Som också läkaren sa kan jag dyka när jag är frisk, men inte när jag är obstruktiv (typiskt astma-sammandragna luftvägar). Så jag gav upp och gick upp av bassänget. Får pröva igen då jag blivit bättre.

Nu sitter jag hemma och surar. Tröstäter balinesisk gado-gado (sötstark jordnötssås). Är skitförbannad på mina lungor som inte låter sig kontrolleras av mig. Varför kan inte också astman vara viljestyrd, som så mycket annat i kroppen är?

Har köpt några piller från apoteket

Bara förpackningen är ju fantastisk! Har googlat innehållet, så vet var jag tar. Satsar på att det hjäper illa kvickt. Har redan börjat bli hyper då jag inte får tränat ut all överloppsenergi. Tycker synd om de som måste umgås med mig tills jag blir frisk (jag brukar bli ganska amper). Men mest av allt tycker jag synd om mig själv, förstås!