Hälsa hem!

Har i dagarna under min påtvugna träningsledighet känt hur spänningen i nacken bara hopat upp sig, som alltid när jag inte får röra på mig. Igår kom mr. Spänningshuvudvärk och hälsade på. När han i morse fortfarande inte hade lämnat mig fick jag nog och tog första taxi till närmaste Tempur-distributör och köpte mig en ny kudde! På halvt pris var den också, så där gjorde jag ett kupp! På väg hem igen från det fina köpcentret, där jag just har köpt en av de dyraste kuddarna på marknaden, ser jag en man gå runt och tigga pengar i gatukorsningen. Vilken kontrast! Mannen såg ut som han hade hemiplegi, antingen medfödd eller som följd av till exempel en stroke. Jag fick både dåligt samvete för att jag just har slängt så mycket pengar på mig själv, samtidigt som jag igen en gång får en påminnelse om livets lott.

Det är få land i världen som har samma förmån som oss nordbor om att kunna styra vårt eget öde på samma sätt som vi kan. Vill du bli läkare eller advokat är det "bara" att satsa på goda betyg. Har du oturen att bli sjuk, har du rätt till samma vård, oavsett om du har försäkring eller vilken inkomst du har. Du behöver inte vara rädd för att du ska bli tvungen att hamna på gatan och att din familj inte kan försörja sig, som faktiskt är tillfället i många andra länder. Tyvärr tror jag vi många gånger tar det för givet hur bra vi faktiskt har det.

Här i Bali är man istället mer beroende av sin familj för att hjälpa en när man har det svårt, och som jag har förstått skapar detta ömsesidiga behov för att hjälpa varandra också en nära kontakt till familjemedlemmarna. Till familjen räknas förresten hela släkten här, så det är många att hjälpa, men samtidigt många att få hjälp från. Till trots för en vanlig månadslön här ligger på runt 70 euro, verkar folk vara glada och tacksamma för det de har. Inte kanske allt som är bättre i Norden i alla fall!