Känner mig aningen mörbultad idag. Orsakerna är nog många. Denna vecka har det varit mycket som ska ordnas inför terminens slut och innan både min och studenternas hemresa. På fredag arrangerade vi tillsammans med studenterna en avskedsfest med middag, tal och annan underhållning.
Fotografering på röda mattan.
På lördagmorgon, efter några timmar för lite sömn blev det ett kärt återseende med dessa vågor. I går var verkligen första gången jag började få kontroll över brädan och det var otroligt roligt! Så roligt att vi var ute i nästan fyra timmar.
Mycket ska man tåla när man leker med naturkrafterna. Du paddlar tills musklerna ömmar, du får tåla några "rundor i tvättmaskinen" om du inte hinner dyka under en våg som bryter. Fast jag smörjde mig med solfaktor 50 brände jag mig i ansiktet och på låren så det stod härliga till. Näsan rinner och ögonen svider av saltvattnet. Allt detta får man åtminståne räkna med. Har man otur kan man också förstöra leash'en och mista brädan, och därefter bli tvungen att komma sig till land utan flythjälp. Det hände mig. Min bräda brakade iväg med vågorna mot denna stora sten, och det var först när jag tagit mig upp på land som jag lättad kunde konstatera att den fortfarande var hel.
När vi närmade oss den fjärde timmen i vattnet var jag så trött och utmattad att jag just och just kom mig till land. Men ändå hade jag ett stort leende på läpparna och kände mig otroligt lycklig. Det är något speciellt med att sitta mitt i havet och spana ut över horisonten väntande på din tur att surfa och den perfekta vågen. Spänningen i att se vågen komma, och endorfinerna och glädjen när allt går perfekt och du har rest dig upp på brädan och får njuta av turen med vågen jagande bakom dig. Du är ett med vattnet och naturen. Surfning är helt klart beroendeframkallande, och det kliar redan i fingrarna för att få komma mig ut i vattnet igen!

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar