Hoppla polle

Har överlevt den tysta dagen med nöd och näppe. På kvällen blev jag så rastlös och sällskapssjuk att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av mig själv - även om jag både hade yogat på morgonen och tränat i trädgården på eftermiddagen. Därför var jag klar för en aktivitetspackad helg! På lördagen SUP'ade (stand up padle, inte söp) jag och kan säga att modet äntligen börjar infinna sig igen. Jag börjar våga ta större vågor, de största (som jag inte lyckades ta) var upp mot brösthöjd höga! Eftersom jag fortfarande inte har en vattentät kamera, så får ni bara ta mig på ordet och tro att jag inte överdriver! Söndagen bjöd på ridning och en längre cykeltur.

Så över till mera hästsnack, förlåt alla känsliga läsare! Igår var jag tillbaka i sadeln för första gången på många år! När jag var i yngre tonåren var jag alltså en riktigt inbiten hästflicka, som red en liten sprättig arabhäst flera gånger i veckan! Då hästen blev såld dabbade intresset av, och sedan dess kan antalet gånger jag suttit på de enorma djuren räknas på två händer.

Men nu var det alltså dags igen. Och gamla takter satt i, för jag fick en sprätten häst som var lite smårädd, precis som i gamla dagar. Vi red längs med en strand, oh så fint det var! På några ställen var hästarna tvugna att gå i vattnet då vi skulle passera några klippor. Tyvärr var tidvattnet på intågande, så på väg tillbaka var det så högt att hästarna var tvugna att simma för att komma över! Dessutom slog vågorna in mot stranden, så vi blev alla blöta till midjan eller mer! En häst blev tagen av en våg och både ryttare och häst fick sig ett riktigt dopp! Som tur gick det bra med alla! Tror inte så många hästar i hemtrakten som hade varit lika villiga att göra det samma! Har jag bildbevis undrar ni kanske? Ja det har jag! Vassågo!

Klar för avfärd! Och hjälmen måste förstås matcha med både t-skjorta och kinesiotejp!

En lava strand på västkusten

En bild från då tidvattnet ännu var ganska lågt!

The view!

Hoppla!

Måste säga det var ganska kul att sitta på en hästrygg igen, kan förstå varför jag gillade det så mycket i mina yngre dagar. Fart och spänning, som jag fortfarande är beroende av att ha i vardagen, men nu i andra former. Men kan inte riktigt förstå hur våra föräldrar vågade släppa iväg oss småflickor på de stora djuren, utan så mycket tidigare erfarenhet? Hur många gånger kom jag inte tillbaka med blåmärken eller missöden då hästen blivit rädd, och jag inte kunde hantera den? Nåja, what doesn't kill you makes you stronger!