Det andra inhemska

Som regel brukar första mötet med en norrman utspela sig på följande sätt:

Norrmannen: Varifrån kommer du då?
Jag: Från Finland (här ler jag redan lite för jag vet vad reaktionen blir)
Norrmannen: Va, det hade jag aldrig gissat! Jag trodde du var norsk, men kunde bara inte placera dialekten! Men då har du bott länge i Norge!
Jag: Ja, i ca 5 år
Norrmannen: Nä, nu blir jag imponerad, tänk att du har lärt dig norska så bra!
Jag: Ja, men då har jag svenska som modersmål också...
Fortsättning på diskussionen:
Alternativ 1:
Diskussionen fortsätter om hur dåliga svenskar från Sverige är på att prata norska

Alternativ 2:
De förstår inte varför jag har svenska som modersmål då jag kommer från Finland, och undrar om jag har bott i Sverige.

Har haft samma diskussion så många gånger, att jag snart kommer att säga jag kommer från Lillehammer eller nåt, bara för att slippa förklara.

Ofta frågar de också om jag pratar finska flytande. Då brukar jag svara, nästan, men att det är ganska svårt. Även om jag har bott utomlands de sista 5 åren, tror jag ändå jag pratar finska lika ofta som de som bor i Jakobstad med omnejd. Både i Tromsø och Oslo hade jag finska studiekompisar. På Bali surfade jag med en finne. Och i sommar har vi två finska hjälpinstruktörer på jobb. I dag har jag agerat tolk. Pakkofinska ulkomaalla - jättekiva.