De lokala är lite lustiga. Känner mig faktiskt lite igen mig i Elisabeth Gilberts beskrivning från "Eat, pray, love" boken (mycket bättre än filmen, rekommenderas!). I likhet med författaren är också jag här i 4 månader. Det är många som kommer fram och pratar med dig, de flesta försöker att sälja dig något, men i alla fall. Det de oftast först frågar är, "varifrån kommer du?", "hur länge ska du vara i Bali?" och "har du en pojkvän?". Eftersom jag är singel svarar jag nej på det sista, och följdfrågan är som oftast, "varför?". Vad ska man svara då, till en helt främmande människa? Igår var jag i butiken med min kollega, och då fick jag förstås frågan om vi var tillsammans. Då jag sa nej, försökte den lokale att para ihop oss. Det var lite komiskt. En annan dam jag mött sa som slutfras innan jag gick, "jag hoppas du hittar en pojkvän här!". De menar ju bara väl, och det är ju ganska fint att man kan vara så direkt och att familjen har en så stor betydning, men hallå, man klarar sig nog bra som singel också. Som västlänning i allafall.
Krigarkvinna som är envis och stark. Krigar mot det trista A4 livet och för en bättre hälsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar