Filosofier om livet

Som en naturlig följd av semestern och mindre att göra, har jag varit väldans filosofisk idag. Har tänkt på livet och livets lott. När man jobbar inom rehabilitering har man så tur/ tvingas man (beroende på hur man ser det) ta del av andra människors livsresa. Ofta i ett ganska tufft stadium av livet. Vissa dagar i olika jobbsammanhang har jag sett så mycket smärta, bitterhet och frustrationer att jag har känt mig helt hjälplös. Det har fått mig att inse att jag som yrkesperson inte kan rädda världen. Men som tur har jag ännu oftare fått vara vittne till stor kämparglöd, bemästrande och glädje. Det är otroligt inspirerande att kunna följa patienter, som trots ett fungerande ben eller arm mindre, kan hålla livsgnistan uppe och behärska de mest otroliga saker! Det är desto mer frustrerande att se patienter med synbart mindre funktionshinder, eller helt funktionsfriska personer för den saks skull, lägga käppar i sina egna hjul, som låter sina egna begränsningar eller negativa tankemönster styra deras liv. För jag kan inte bestämma hur en annan människa ska leva sitt eget liv. Det är inte alla som vill ha hjälp, eller få insikt i sin livssituation. Jag kan inte ta bort andra människors sorger och smärtor, eller leva andras liv. Jag, och andra inom samma bransch, kan bara ge patienten verktyg för att kunna hantera sin vardag, och hitta nya sätt att tänka eller agera.

Det heter att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk. Och det är så sant som det är sagt. Vissa människor verkar vara så resursstarka att de klarar sig trots alla livets motgångar, medan någon annan verkar kunna tackla mindre. Ärligt talat vet jag inte hur jag själv skulle klara att få en sjukdom, eller att mitt barn (om jag skulle ha ett) skulle bli sjuk. Jag är van att klara mig själv, och är så förbannat envis, så jag vet inte om jag skulle kunna hantera det att behöva ta emot hjälp från andra. Jag tror jag skulle känna det som ett nederlag. Mitt beryktade temperament skulle antagligen visa sig från sin värsta sida, och jag är rädd att jag skulle stöta bort de som betyder allra mest för mig.

Jag tror det är därför jag gör så många konstiga saker nu, jag vill ta vara på tiden jag får vara frisk och leva i nuet. Jag har varit vittne till att mycket kan hända i livet, och att man aldrig vet när ödet vänder upp och ner med vår vardag och det vi anser vara meningsfullt.

Vad är det alltså jag försöker att säga med det här? Jag ställer väl mer frågor än vad jag har åsikter. Är det så att man är sin egen lyckas smed, eller är livet bara orättvist? Jag bara undrar.