Under de 4 år som idrottsstudent identifierade jag mig starkt i den rollen. Jag umgicks nästan bara med idrottsstudenter, och vi pratade om träning och sport och tränade tillsammans. Idrottsfolk är ofta sociala, lekfulla och energiska, och jag blev väl mer och mer en som dem ju längre jag gick där. Dessutom hade jag tre olika jobb där, och bodde flere år rätt bredvid. Att komma tillbaka till Oslo, utan att längre vara NIH-student måste jag säga är överraskande utmanande. NIH är inte min skola längre, som tidigare varit så stor del av mitt liv.
I går tränade jag för första gången på länge i Norge på ett "vanligt" gym, utan idrottsstudenter. Där var inga kända folk att träna med, som det alltid var på NIH, där det ofta var svårt att avsluta träningen, för att det var så många att prata med. Där visste alltid alla vad de gjorde, var starka och tränade målmedvetet. Jag blev ju nästan lite chockad och pinsamt berörd då jag steg in på det nya träningscentret och insåg att jag ofta lyfte mer än de flesta män som tränade där!
Nej, jag förstår bra att de flesta som en gång börjar på NIH, ofta blir varande där länge. Flere jag känner har efter mastergraden påbörjat ett annat studium på skolan, bara för att inte behöva lämna den roliga och trygga bubblan uppe på Sognsvann. Och så är det väl också på de flesta andra högskolor, där det ofta finns en stor hög likasinnade på samma ställe. När jag blir stor blir jag nog tvungen att börja tillhöra något annat, där det finns folk som är lika konstiga som mig. Vad nu sen det skulle vara...
I går tränade jag för första gången på länge i Norge på ett "vanligt" gym, utan idrottsstudenter. Där var inga kända folk att träna med, som det alltid var på NIH, där det ofta var svårt att avsluta träningen, för att det var så många att prata med. Där visste alltid alla vad de gjorde, var starka och tränade målmedvetet. Jag blev ju nästan lite chockad och pinsamt berörd då jag steg in på det nya träningscentret och insåg att jag ofta lyfte mer än de flesta män som tränade där!
Nej, jag förstår bra att de flesta som en gång börjar på NIH, ofta blir varande där länge. Flere jag känner har efter mastergraden påbörjat ett annat studium på skolan, bara för att inte behöva lämna den roliga och trygga bubblan uppe på Sognsvann. Och så är det väl också på de flesta andra högskolor, där det ofta finns en stor hög likasinnade på samma ställe. När jag blir stor blir jag nog tvungen att börja tillhöra något annat, där det finns folk som är lika konstiga som mig. Vad nu sen det skulle vara...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar