söndag 11 september 2011

Vyer från cykelsätet

Nu då cykelsätet äntligen är på plats, tänkte jag ta mig en längre cykeltur. Problemet är bara att Sanur, vår by, är omringad av denna bypass, och här vill jag helst inte uppehålla mig på två hjul!

Så cyklade så långt norrut det gick längs med kusten i stället. Efter ca 7 km tog strandpromenaden slut, så cirklade lite runt på några småvägar innan jag svängde. 



 Kontrast mellan öst och väst?






Dagens tankar: 
1. Vi nordbor är otroligt bortskämda med sociala förmåner, karriärmöjligheter, fungerande sopsystem och vägverk, och har massvis med ren natur tilgänglig för alla!
2. Ändå är vi griniga, klagar och är avundsjuka på grannen.
3. Ska jag ta en lång cykeltur flera gånger får jag först komma mig utanför Sanur med antingen båt- eller biltransport.

PS. Om ni tycker det går för länge mellan mina blogginlägg, så kan ni bara klicka er till jobbets egna blogg (här), för att få en inblick i min jobbvardag. 

torsdag 8 september 2011

Har stulit bilden på nätet, men hade ingen kamera, och det är faktiskt från "min" strand, och det var så det såg ut ikväll när jag strosade barfota för mig själv.

Kan inte fatta varför ingen går på stranden om kvällen, när det är såhär fint? 

måndag 5 september 2011

Levnadsmåtton, födelsedagsfirande och långbenta cykelbryderier

Balinesiska levnadsmåtton varsågoda:
  • Adrig stressa
  • Alltid le
Dessa ska jag försöka mitt bästa att följa. Gårdagen, min 28 års (herregud, vart tar åren vägen?) födelsedag, firades med yoga och simning i havet. När jag kom hem stod en tårta i kylen med mitt namn på. Det var chefen som hade varit inom. Denna åts upp på kvällen tillsammans med kollegorna och ett gäng utlänningar som firade sitt nytagna dykarcertifikat på en dykarcenter i närheten. Jag pratade med en instruktör, och skrev kontrakt på att han lär mig dyka om jag lär honom simteknik. Återstår att se om det genomförs... Trevlig kväll var det iallafall!

Och så har jag köpt mig en cykel! Denna fina, för bara 200 € (inklusive ringklocka, hjälm, och cykellampor). Det är bara ett problem. Jag ställde inte in sätet i butiken, men först när vi var tillbaka, och med mina långa ben var inte stången under sätet tillräckligt lång, fattades ca 15-20 cm! Så nu cyklar jag runt som en jätte på en liten cykel. Men det ska jag ju inte stressa upp mig över, utan bara le och ordna det en annan dag!

lördag 3 september 2011

”Kan sjölv! (skeit ner se i fjol)”

Ett Käldmans-uttryck som brukade sägas av vår mor, till vår egen förtret, när vi var barn och ville göra mer än vi kanske klarade av. Jag har, som jag nämnt redan många gånger i bloggen, fortfarande kvar lite av det samma trotset, och ska med tvång och envishet klara allt själv på egen hand. När man (läs: jag) kommer till en helt främmande kultur blir detta plötsligt lite mer utmanande. Här är det vanligt att anställda ska göra saker för dig, som det hemma är vanligt att göra själv. I matbutiken ska en anställd väga dina frukter. Ska du köpa ett köksredskap, t.ex. en gaffel eller en presskanna, ska du ge en anställd varan, som skriver ner varunummer och priset på varan för hand, som därefter ger dig lappen, som du tar till kassan, där du får din vara. Ska du tvätta kläder ska du föra dem till tvätteriet, och hämta dem nästa dag, och städerskan städar ditt rum varje morgon. Ska du ta dig fram kan du förstås gå kortare sträckor, och hyra scooter eller bil vid längre sträckor. Men eftersom det här är vänstertrafik, kaos och aggressiv körning som gäller, så har jag inte vågat mig på de sistnämnda alternativen ännu. Därför är det kvarstående alternativet taxi. Igen, någon annan som kör dig. Av ren envishet har jag, tvättat mina kläder för hand i badkaret, och undvikit att köra taxi för att åtminstone bevara något av min stolthet.

I jobbet när vi gör avtal med de lokala där vi har vårt kontor, träningscenter och liknande, är det inte alltid det går enligt planerna, eftersom det plötsligt kan komma en ceremoni eller något annat i vägen. Och här ska man inte stressa, nej, det ska vara balans och harmoni! Ibland blir jag ganska stressad på deras harmoni, eftersom det dröjer mitt arbete och mina göromål.

Jag tror jag helt enkelt under detta halvår måste vänja mig vid tanken att jag inte alltid behöver göra allt själv, inte så mycket för att det kommer att skita på sig, men mer för att det kan vara det bästa både för mig själv och andra. Kanske jag blir lite mer harmonisk på köpet?

PS. Annars trivs skribenten mycket bra! 

tisdag 30 augusti 2011

God morgon ja!

En annan sak som Elisabeth Gilbert (se förra inlägg) har rätt i är att Bali är högljudt. I morse kl. 8, strax efter att klockan ringde, vaknade jag till detta (kameran har dålig ljudkvalitet, så ni får bara föreställa er ljudet förstorat med ca 100): 


De hade tydligen en ceremoni i bakgården. 

 Den varade "bara" i 4 timmar!
Så jag tog en simtur i havet och eftersom ceremonin fortfarande pågick, tog jag också en fotorunda, varsågoda: 

En vanlig syn:

Det våta jag simmade i:

Vägen till jobbet:

En gullig fabbo jag pratade med...

Hej bara!

Nu har de slutat väsnas. Kanske jag kan börja jobba lite då.. :)

måndag 29 augusti 2011

The local way..

De lokala är lite lustiga. Känner mig faktiskt lite igen mig i Elisabeth Gilberts beskrivning från "Eat, pray, love" boken (mycket bättre än filmen, rekommenderas!). I likhet med författaren är också jag här i 4 månader. Det är många som kommer fram och pratar med dig, de flesta försöker att sälja dig något, men i alla fall. Det de oftast först frågar är, "varifrån kommer du?", "hur länge ska du vara i Bali?" och "har du en pojkvän?". Eftersom jag är singel svarar jag nej på det sista, och följdfrågan är som oftast, "varför?". Vad ska man svara då, till en helt främmande människa? Igår var jag i butiken med min kollega, och då fick jag förstås frågan om vi var tillsammans. Då jag sa nej, försökte den lokale att para ihop oss. Det var lite komiskt. En annan dam jag mött sa som slutfras innan jag gick, "jag hoppas du hittar en pojkvän här!". De menar ju bara väl, och det är ju ganska fint att man kan vara så direkt och att familjen har en så stor betydning, men hallå, man klarar sig nog bra som singel också. Som västlänning i allafall.

söndag 28 augusti 2011

Hello World!

Efter nästan ett dygn lång resa, en god natts sömn och lite turistande sitter jag nu och nördar framför datorn. Resan gick bra, men fick inte sovit nästan något på flyget. Är glad att vi var två som reste, min norska kollega har bott här tidigare och därför  lokalkänd, som gjorde att jag snällt kunde följa efter när han prutade taxichaufförer på halvt engelska och halvt indonesiska. Första tiden har gått åt att samla intryck och det är mycket att smälta! Luftfuktigheten, alla människor överallt och kulturen. Och trafiken är ett kapitel för sig själv. Vi bor i en gammal fiskeby vid den sydöstra kustlinjen. Människorna är vänliga, men säljarna är ganska påträngande. Man märker bra att det är ett hinduistiskt land, det finns statyer överallt, det lutar rökelse och på gatorna får man passa sig för att inte stiga på deras dagliga offergåvor, som är en liten handflätad korg av bananblad, fylld med blommor och liknande.

Utsikt från balkongen:






Idag har jag ledigt, så ska bara chilla och kanske ta mig ett litet bad i havet. Treningen får jag ta itu med senare då jag är mera utvilad.

Over and out!

onsdag 24 augusti 2011

Moderapport från Tammerfors

Alltid när jag reser till eller från hemlandet (alltså Finland) blir jag lika chockerad över finnarnas dåliga smak. Inte dålig smak som "senap och gurka smakar jättegott" men som "hmm, lila och rött passar jättebra ihop". Man kan förstås inte dra alla över en kam, och det finns många som klär sig bra (ofta finlandssvenskar). Men tror inte det finns många andra ställen i världen där goth- och blackmetallstilen är så väl representerad som här. Till alla er män som tror att ni kan komma undan med midjelångt, ovårdat hår, en uttvättad svart t-skjorta och lenkkare (joggesko) från Prisma (type Coop) tar fel. Många av kvinnorna är förstås inte bättre heller, illrött eller svart hår till en blekfis med trikå-kläder utan passform är inte okej. Jag påstår förstås inte att jag är någon modeguru som lägger min själ i mode och utseende, men ens lite kan man ju se sig själv i spegeln innan man går ut genom dörren. När jag ser sådana landsmän, eller ännu värre, de dessutom är stupfulla, skäms jag över att vara finne!