tisdag 30 augusti 2011

God morgon ja!

En annan sak som Elisabeth Gilbert (se förra inlägg) har rätt i är att Bali är högljudt. I morse kl. 8, strax efter att klockan ringde, vaknade jag till detta (kameran har dålig ljudkvalitet, så ni får bara föreställa er ljudet förstorat med ca 100): 


De hade tydligen en ceremoni i bakgården. 

 Den varade "bara" i 4 timmar!
Så jag tog en simtur i havet och eftersom ceremonin fortfarande pågick, tog jag också en fotorunda, varsågoda: 

En vanlig syn:

Det våta jag simmade i:

Vägen till jobbet:

En gullig fabbo jag pratade med...

Hej bara!

Nu har de slutat väsnas. Kanske jag kan börja jobba lite då.. :)

måndag 29 augusti 2011

The local way..

De lokala är lite lustiga. Känner mig faktiskt lite igen mig i Elisabeth Gilberts beskrivning från "Eat, pray, love" boken (mycket bättre än filmen, rekommenderas!). I likhet med författaren är också jag här i 4 månader. Det är många som kommer fram och pratar med dig, de flesta försöker att sälja dig något, men i alla fall. Det de oftast först frågar är, "varifrån kommer du?", "hur länge ska du vara i Bali?" och "har du en pojkvän?". Eftersom jag är singel svarar jag nej på det sista, och följdfrågan är som oftast, "varför?". Vad ska man svara då, till en helt främmande människa? Igår var jag i butiken med min kollega, och då fick jag förstås frågan om vi var tillsammans. Då jag sa nej, försökte den lokale att para ihop oss. Det var lite komiskt. En annan dam jag mött sa som slutfras innan jag gick, "jag hoppas du hittar en pojkvän här!". De menar ju bara väl, och det är ju ganska fint att man kan vara så direkt och att familjen har en så stor betydning, men hallå, man klarar sig nog bra som singel också. Som västlänning i allafall.

söndag 28 augusti 2011

Hello World!

Efter nästan ett dygn lång resa, en god natts sömn och lite turistande sitter jag nu och nördar framför datorn. Resan gick bra, men fick inte sovit nästan något på flyget. Är glad att vi var två som reste, min norska kollega har bott här tidigare och därför  lokalkänd, som gjorde att jag snällt kunde följa efter när han prutade taxichaufförer på halvt engelska och halvt indonesiska. Första tiden har gått åt att samla intryck och det är mycket att smälta! Luftfuktigheten, alla människor överallt och kulturen. Och trafiken är ett kapitel för sig själv. Vi bor i en gammal fiskeby vid den sydöstra kustlinjen. Människorna är vänliga, men säljarna är ganska påträngande. Man märker bra att det är ett hinduistiskt land, det finns statyer överallt, det lutar rökelse och på gatorna får man passa sig för att inte stiga på deras dagliga offergåvor, som är en liten handflätad korg av bananblad, fylld med blommor och liknande.

Utsikt från balkongen:






Idag har jag ledigt, så ska bara chilla och kanske ta mig ett litet bad i havet. Treningen får jag ta itu med senare då jag är mera utvilad.

Over and out!

onsdag 24 augusti 2011

Moderapport från Tammerfors

Alltid när jag reser till eller från hemlandet (alltså Finland) blir jag lika chockerad över finnarnas dåliga smak. Inte dålig smak som "senap och gurka smakar jättegott" men som "hmm, lila och rött passar jättebra ihop". Man kan förstås inte dra alla över en kam, och det finns många som klär sig bra (ofta finlandssvenskar). Men tror inte det finns många andra ställen i världen där goth- och blackmetallstilen är så väl representerad som här. Till alla er män som tror att ni kan komma undan med midjelångt, ovårdat hår, en uttvättad svart t-skjorta och lenkkare (joggesko) från Prisma (type Coop) tar fel. Många av kvinnorna är förstås inte bättre heller, illrött eller svart hår till en blekfis med trikå-kläder utan passform är inte okej. Jag påstår förstås inte att jag är någon modeguru som lägger min själ i mode och utseende, men ens lite kan man ju se sig själv i spegeln innan man går ut genom dörren. När jag ser sådana landsmän, eller ännu värre, de dessutom är stupfulla, skäms jag över att vara finne!

måndag 22 augusti 2011

Adjöss med den!

Min bil har blivit slaktad. Det vill säga jag förde den till skroten idag. En så osentimental och taskig avslutning på en 5 år lång vänskap, kan tyckas. Men vad ska man nu med en nedrostad finskregistrerad bil med slitna bromsar, endast 4 fungerande växlar (5 om man räknar med backen) när jag inte har tänkt vistas i detta land så mycket framöver. Och inte tror jag nån annan vill ha den heller. Det är ju försent nu iallafall. Antal nycklar i nyckelknippan har sjunkit drastiskt i det sista. Snart har jag bara nycklar till mina två hänglås kvar. Snacka om att vara ägo-lös. 150 € fick jag för handeln. Ungefär vad min resa tillbaka till Oslo kommer att kosta mig. Bättre än inget antar jag. 

Hejdå bilen!

onsdag 17 augusti 2011

Filosofier om livet

Som en naturlig följd av semestern och mindre att göra, har jag varit väldans filosofisk idag. Har tänkt på livet och livets lott. När man jobbar inom rehabilitering har man så tur/ tvingas man (beroende på hur man ser det) ta del av andra människors livsresa. Ofta i ett ganska tufft stadium av livet. Vissa dagar i olika jobbsammanhang har jag sett så mycket smärta, bitterhet och frustrationer att jag har känt mig helt hjälplös. Det har fått mig att inse att jag som yrkesperson inte kan rädda världen. Men som tur har jag ännu oftare fått vara vittne till stor kämparglöd, bemästrande och glädje. Det är otroligt inspirerande att kunna följa patienter, som trots ett fungerande ben eller arm mindre, kan hålla livsgnistan uppe och behärska de mest otroliga saker! Det är desto mer frustrerande att se patienter med synbart mindre funktionshinder, eller helt funktionsfriska personer för den saks skull, lägga käppar i sina egna hjul, som låter sina egna begränsningar eller negativa tankemönster styra deras liv. För jag kan inte bestämma hur en annan människa ska leva sitt eget liv. Det är inte alla som vill ha hjälp, eller få insikt i sin livssituation. Jag kan inte ta bort andra människors sorger och smärtor, eller leva andras liv. Jag, och andra inom samma bransch, kan bara ge patienten verktyg för att kunna hantera sin vardag, och hitta nya sätt att tänka eller agera.

Det heter att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk. Och det är så sant som det är sagt. Vissa människor verkar vara så resursstarka att de klarar sig trots alla livets motgångar, medan någon annan verkar kunna tackla mindre. Ärligt talat vet jag inte hur jag själv skulle klara att få en sjukdom, eller att mitt barn (om jag skulle ha ett) skulle bli sjuk. Jag är van att klara mig själv, och är så förbannat envis, så jag vet inte om jag skulle kunna hantera det att behöva ta emot hjälp från andra. Jag tror jag skulle känna det som ett nederlag. Mitt beryktade temperament skulle antagligen visa sig från sin värsta sida, och jag är rädd att jag skulle stöta bort de som betyder allra mest för mig.

Jag tror det är därför jag gör så många konstiga saker nu, jag vill ta vara på tiden jag får vara frisk och leva i nuet. Jag har varit vittne till att mycket kan hända i livet, och att man aldrig vet när ödet vänder upp och ner med vår vardag och det vi anser vara meningsfullt.

Vad är det alltså jag försöker att säga med det här? Jag ställer väl mer frågor än vad jag har åsikter. Är det så att man är sin egen lyckas smed, eller är livet bara orättvist? Jag bara undrar.

söndag 14 augusti 2011

Otrevliga måsten i sikte

Något av det värsta jag vet är: 
1) Att vara tvungen att sitta stilla ofrivilligt, längre än en timme i streck. 
2) Att packa.

Nu har jag bägge dessa framför mig. Efter att ha avslutat sommarjobbet, kört ned en billast med kläder och träningsutrustning har detta packats upp och tvättats hos mina "surrogatföräldrar" här i Norge. Har vänt upp och ner på nästan allt av kläder som var här från tidigare, och försöker se vad jag ska ha med mig till Finland i morgon, och vad som ska med till Bali om 2 veckor. Vet inte hur jag ska orka börja ta itu med det, därför sitter jag här och dröjer. Mina kläder ligger för tillfället spridda i 2 rum, och en korridor. Hujedamig. När det är gjort är det sovdax, för att orka med den låååånga resan hemhem. Planen är att köra hem min Golf och antingen skrota den eller sälja den till en skrothandlare. Så då blir det en god del stillasittande framför mig, sisådär 14 timmar på två dagar. När det är gjort har jag mer packande och stillasittande att se fram emot. ca 20 timmar flygande för att vara mer exakt. Wish me luck!

fredag 12 augusti 2011

Då...

- Solen skiner och jag paddlar på arbetstid
- En pasient med svår hjärnskada lär sig simma igen.
- Patienten äntligen, efter flera veckors träning äntligen kommer till toppen på klätterväggen, och ler upp till  öronen av lycka.
- Jag ser att jag har varit med och bidratt till att en pasient får en bättre vardag och hemmasituation.
- Arbetsdagen går så fort att jag inte hinner ha tråkigt en sekund.
- Man kan luncha på samma bord som en cykelmontör, en sekreterare och direktören och ha roligt.

DÅ vet jag att jag har valt ett bra yrke. Sommarjobbet är över för denna gång. Månaden har gått otroligt fort, och jag har lärt mig otroligt mycket. Idag tackade jag för mig för denna gång, och sa att jag kommer gärna åter. Tog en sista fjälltur och sa hejdå till fjället också. Jag kommer gärna åter.