Ibland undrar jag vad jag riktigt håller på med. Idag, till exempel, när jag var ute på lenkki (joggetur för norska läsare). Luften var full av pollen, så lungorna tyckte inte om att andas så mycket som de tvingades göra (astma). Knät molade och värkte, ibland bytte värken ben, och ibland hoppade smärtan ner till stortåleden. Magen krampade og knep. Det fanns fortarande mjölksyra i lårmuskulaturen efter att jag igår höll tempo med en av våra professorer (han är väl snart 60!) på cykel upp för backarna till skolan. Att få mjölksyra av det låter kanske lite konstigt, men de flesta av våra professorer är mer vältränade än mig, de har trots allt doktorgrad i idrottsvetenskap, medan jag bara har master (snart). Och så skiljer det väl också en 200 höjdmeter ca från centrum och upp till skolan, fördelat på 7 km., vill säga en evig lång uppförsbacke. Mina finska lår är inte riktigt van med sånt.
Ja, nu kom jag lite ut av temat igen, vad var det egentligen jag skulle säga? Jo, att det inte var så speciellt roligt att springa idag, det var rent av förfärligt jobbigt. Men ändå fortsatte jag, och tränade lite stabilisering efteråt också. Varför, kan man fråga sig, det verkar ju nästan som en besatthet, kan någon tänka. Jag har aldrig tävlat i något som helst, och har heller inga mål om att delta i något. Eftersom jag inte är bäst på någon idrottsgren, vill jag heller inte tävla.
Och inte tränar jag heller för att vara i bra form, eller för att vara stark, det är nog bara en positiv "biverkning". Orsaken tror jag helt enkelt är att jag inte kan låta bli. Varje gång jag inte kan träna, blir jag en hemsk människa. Jag blir grinig, retsam och temperementsfull, rastlös, mer än vanligt alltså. Jag får ont i nacken och spänningshuvudvärk. Rena ragatan. Och att vara förkyld och ta det lugnt, bara kunna promenera är rena tortyren, ser jag andra springa, vill jag också. Jag behöver utmaningen, blodsmaken, känna adrenalinet av att pressa mina gränser, uppleva fart och spänning, lyckoruset då kroppen fungerar. Det är ett inre behov och driv som måste tillfredsställas.
Många säger att det blir som en drog, man blir en träningsnarkoman. Och beskrivningen ovanför stämmer väl både in på ruset och abstinensen. Men vadå, det finns väl värre saker att vara beroende av, så länge man inte skadar sig själv (överbelastning) eller andra (inte prioriterar tillräckligt med tid till familjen, t.ex.). Och tror inte omvärlden skulle uppskatta mig med konstant träningsabstinens heller.
Det är nog bäst så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar