torsdag 15 september 2011

Om livräddning och sånt

Kan inte säga att jag kan klaga på mitt jobb, snarare det motsatta. Den ena dagen är inte den andra lik, och har mycket trevliga kollegor. Idag har jag hjälpt en av dem i testning av studenternas kunskaper i hjärt- och lungräddning. Så jag har suttit ute i skuggan i strålande sol och sett på när en efter en av studenterna har försökt återuppliva en docka. Duktiga studenter har vi, så det gick bra för de flesta.

En av mina arbetsuppgifter är att se till att studenterna har det bra både socialt och studiemässigt. Och det är ju otroligt bra, för då kan jag ordna kurser och arragemang som jag också själv tycker om. Så till helgen arrangerar vi nybörjarkurs i surfning, som jag tänkte slänga mig med på. Det samma gäller också dykning, och har redan anmält mig på kurs. Problemet är bara att jag har astma, och då måste jag först få en godkänning från en läkare för att kunna dyka. Eftersom ingen läkare riktigt ens verkar tro på att jag har astma, då alla mina testresultat alltid är innanför normalen, hoppas jag detta ska ordna sig.

Har försökt läsa upp mig i ämnet, och det verkar som om det har gjorts få studier på djupt vatten, och att konklusionerna är något motstridande, någon menar det finns en ökt risk för astmaanfall med ökt tryck, medan andra inte har sett en ökning. På den ena sidan tänker jag bara, äh, hur farligt kan det vara, men på andra sidan är det dumt att ta några onödiga risker. Vill ju inte att någon av våra studenter ska behöva praktisera sina hjärt- och lungräddningskunskaper på mig! Får vänta och höra vad läkaren har att säga...

Ja. Och så har jag ju fått prata finska i dag också! Jag har kommit mig till ett tvätteri (hör och häpna!) och mannen till ägaren kom från Borgå, och bodde på Bali. Världen är liten. 

tisdag 13 september 2011

Vad är: "Kan jag få låna er vattenslang?" på indonesiska?

Hejhej, rapport från Bali, där jag sitter och knaprar på en kokosnöt, som är mer jobbig att äta och tråkig i smaken än den ser exotisk och läcker ut.

Bloggens rubrik hade jag behövt kunna idag, när jag tvättade cykeln. Tjejerna som jobbar på mitt "home stay" kan inte så mycket engelska. Första gången hon ena sa ett ord till mig var i morse när jag hälsade god morgon på indonesiska (Selamat pagi). Många pratar ganska bra engelska, och nästan lika många förstår inte så mycket. Det dumma är att det ibland är svårt att veta skillnaden, eftersom få vill erkänna att de inte förstår, men hellre bara säger "yes yes".

Det har resulterat att jag försöker prata en så enkel engelska som möjligt, ibland hoppar orden ut ur munnen med en asiatisk brytning. På kontoret har vi som tur två tolkar, en balines som har bott i Norge, och en svenska som bor i Bali. Dessa försöker lära oss lite fraser på indonesiska också.

Undrar hur mitt språk kommer att vara i december? Gissar jag pratar svenska med rikssvensk brytning, norska med svensk och brytning, engelska med asiatisk brytning och indonesiska med norsk brytning? Som om jag inte var tillräckligt språkförvirrad från förr! 

söndag 11 september 2011

Vyer från cykelsätet

Nu då cykelsätet äntligen är på plats, tänkte jag ta mig en längre cykeltur. Problemet är bara att Sanur, vår by, är omringad av denna bypass, och här vill jag helst inte uppehålla mig på två hjul!

Så cyklade så långt norrut det gick längs med kusten i stället. Efter ca 7 km tog strandpromenaden slut, så cirklade lite runt på några småvägar innan jag svängde. 



 Kontrast mellan öst och väst?






Dagens tankar: 
1. Vi nordbor är otroligt bortskämda med sociala förmåner, karriärmöjligheter, fungerande sopsystem och vägverk, och har massvis med ren natur tilgänglig för alla!
2. Ändå är vi griniga, klagar och är avundsjuka på grannen.
3. Ska jag ta en lång cykeltur flera gånger får jag först komma mig utanför Sanur med antingen båt- eller biltransport.

PS. Om ni tycker det går för länge mellan mina blogginlägg, så kan ni bara klicka er till jobbets egna blogg (här), för att få en inblick i min jobbvardag. 

torsdag 8 september 2011

Har stulit bilden på nätet, men hade ingen kamera, och det är faktiskt från "min" strand, och det var så det såg ut ikväll när jag strosade barfota för mig själv.

Kan inte fatta varför ingen går på stranden om kvällen, när det är såhär fint? 

måndag 5 september 2011

Levnadsmåtton, födelsedagsfirande och långbenta cykelbryderier

Balinesiska levnadsmåtton varsågoda:
  • Adrig stressa
  • Alltid le
Dessa ska jag försöka mitt bästa att följa. Gårdagen, min 28 års (herregud, vart tar åren vägen?) födelsedag, firades med yoga och simning i havet. När jag kom hem stod en tårta i kylen med mitt namn på. Det var chefen som hade varit inom. Denna åts upp på kvällen tillsammans med kollegorna och ett gäng utlänningar som firade sitt nytagna dykarcertifikat på en dykarcenter i närheten. Jag pratade med en instruktör, och skrev kontrakt på att han lär mig dyka om jag lär honom simteknik. Återstår att se om det genomförs... Trevlig kväll var det iallafall!

Och så har jag köpt mig en cykel! Denna fina, för bara 200 € (inklusive ringklocka, hjälm, och cykellampor). Det är bara ett problem. Jag ställde inte in sätet i butiken, men först när vi var tillbaka, och med mina långa ben var inte stången under sätet tillräckligt lång, fattades ca 15-20 cm! Så nu cyklar jag runt som en jätte på en liten cykel. Men det ska jag ju inte stressa upp mig över, utan bara le och ordna det en annan dag!

lördag 3 september 2011

”Kan sjölv! (skeit ner se i fjol)”

Ett Käldmans-uttryck som brukade sägas av vår mor, till vår egen förtret, när vi var barn och ville göra mer än vi kanske klarade av. Jag har, som jag nämnt redan många gånger i bloggen, fortfarande kvar lite av det samma trotset, och ska med tvång och envishet klara allt själv på egen hand. När man (läs: jag) kommer till en helt främmande kultur blir detta plötsligt lite mer utmanande. Här är det vanligt att anställda ska göra saker för dig, som det hemma är vanligt att göra själv. I matbutiken ska en anställd väga dina frukter. Ska du köpa ett köksredskap, t.ex. en gaffel eller en presskanna, ska du ge en anställd varan, som skriver ner varunummer och priset på varan för hand, som därefter ger dig lappen, som du tar till kassan, där du får din vara. Ska du tvätta kläder ska du föra dem till tvätteriet, och hämta dem nästa dag, och städerskan städar ditt rum varje morgon. Ska du ta dig fram kan du förstås gå kortare sträckor, och hyra scooter eller bil vid längre sträckor. Men eftersom det här är vänstertrafik, kaos och aggressiv körning som gäller, så har jag inte vågat mig på de sistnämnda alternativen ännu. Därför är det kvarstående alternativet taxi. Igen, någon annan som kör dig. Av ren envishet har jag, tvättat mina kläder för hand i badkaret, och undvikit att köra taxi för att åtminstone bevara något av min stolthet.

I jobbet när vi gör avtal med de lokala där vi har vårt kontor, träningscenter och liknande, är det inte alltid det går enligt planerna, eftersom det plötsligt kan komma en ceremoni eller något annat i vägen. Och här ska man inte stressa, nej, det ska vara balans och harmoni! Ibland blir jag ganska stressad på deras harmoni, eftersom det dröjer mitt arbete och mina göromål.

Jag tror jag helt enkelt under detta halvår måste vänja mig vid tanken att jag inte alltid behöver göra allt själv, inte så mycket för att det kommer att skita på sig, men mer för att det kan vara det bästa både för mig själv och andra. Kanske jag blir lite mer harmonisk på köpet?

PS. Annars trivs skribenten mycket bra! 

tisdag 30 augusti 2011

God morgon ja!

En annan sak som Elisabeth Gilbert (se förra inlägg) har rätt i är att Bali är högljudt. I morse kl. 8, strax efter att klockan ringde, vaknade jag till detta (kameran har dålig ljudkvalitet, så ni får bara föreställa er ljudet förstorat med ca 100): 


De hade tydligen en ceremoni i bakgården. 

 Den varade "bara" i 4 timmar!
Så jag tog en simtur i havet och eftersom ceremonin fortfarande pågick, tog jag också en fotorunda, varsågoda: 

En vanlig syn:

Det våta jag simmade i:

Vägen till jobbet:

En gullig fabbo jag pratade med...

Hej bara!

Nu har de slutat väsnas. Kanske jag kan börja jobba lite då.. :)

måndag 29 augusti 2011

The local way..

De lokala är lite lustiga. Känner mig faktiskt lite igen mig i Elisabeth Gilberts beskrivning från "Eat, pray, love" boken (mycket bättre än filmen, rekommenderas!). I likhet med författaren är också jag här i 4 månader. Det är många som kommer fram och pratar med dig, de flesta försöker att sälja dig något, men i alla fall. Det de oftast först frågar är, "varifrån kommer du?", "hur länge ska du vara i Bali?" och "har du en pojkvän?". Eftersom jag är singel svarar jag nej på det sista, och följdfrågan är som oftast, "varför?". Vad ska man svara då, till en helt främmande människa? Igår var jag i butiken med min kollega, och då fick jag förstås frågan om vi var tillsammans. Då jag sa nej, försökte den lokale att para ihop oss. Det var lite komiskt. En annan dam jag mött sa som slutfras innan jag gick, "jag hoppas du hittar en pojkvän här!". De menar ju bara väl, och det är ju ganska fint att man kan vara så direkt och att familjen har en så stor betydning, men hallå, man klarar sig nog bra som singel också. Som västlänning i allafall.